Min man har psykisk ohälsa

Godmorgon!
 
En anledning till att jag startade den här bloggen var att få skriva, att få utlopp för det jag har i mig, sådant jag inte får ur mig i tal. Och att bara få berätta! 

Berätta hur vi har det, att vara anhörig och hur det är att leva med någon som har psykisk ohälsa. 

Min man är min bästa vän, vi har varit ett par i mer än tio år och vi har varit gifta i sex år. 

 

Vi har en dotter som är två och ett halvt år, vi har det underbart på alla sätt när allt är bra. Men ibland är det ett helvete bokstavligt talat.

Det började säkert för länge sedan, symptomen, men oss drabbade det när vi väntade vår dotter några månader innan hon skulle födas. 

Min man gick in i väggen, trodde vi, han var förlamande trött och kunde, ville inte ta sig ur sängen. Han ville inte prata. Han ville bara ligga ner! 

Det här var ju såklart väldigt jobbigt och tråkigt men jag minns inte riktigt vad vi tänkte. Jag var väldigt arg, jag förstod inte hur han bara kunde ligga där. Jag var nog så fokuserad på att få barn också att jag inte minns något annat. 

På något vis blev det bättre efter några dagar och han mådde bra igen. 

Även om han inte var som vanligt till 100% så var han iaf på benen. 

Någon gång senare under hösten tror jag det var eller om det var det under våren så kom min mans symptom och dåliga mående tillbaka. 

Då fick vi ta kontakt med sjukvården och jag körde in honom till psykakut. 

Vi hade ju fler än oss själva att hänsyn till och jag kände det väldigt jobbigt att ha honom hemma när han blev så här dålig. Han får en ångest som kryper honom ända inpå skinnet. 

Väl inne på akuten så var det lång väntetid och min man började tröttna på att vänta. Han var i det stadiet inte riktigt överens med tanken på att vara på psykmottagningen och att han var sjuk. 

Vid det här tillfället gjorde de inte så mycket "nytta". Jag tror han fick tabletter utskrivet och skulle kontakta någon allmänvård. 

Därefter så har det rullat på i olika riktningar. Ena stunden har min man mått väldigt bra. I andra stund mår han väldigt dåligt och kan inte ta sig ur sängen. Senaste två åren som min man varit sjuk har han även varit inlagd på en avdelning på psykakut vid ett par tillfällen. 

Det är verkligen en lättnad när jag vet att han kommit till sjukhuset. Då kan jag slappna av lite. Att ha någon hemma som mår så dåligt att man inte vet om han lever när man kommer hem är påfrestande.

Under året, år 2016, som har gått har min man gått hos allmänpsykatrin och haft tre olika läkare. Ätit mycket mediciner och testat olika utan att hitta rätt. Han har stått i kö till en psykolog, men ännu inte fått träffa någon, han fick en tid för ett tag sen men som han var tvungen att avboka pga att han var inlagd på sjukhuset.

Att det ska vara så svårt att få hjälp. Att som sjuk behöva dra hela lasset själv när man mår dåligt och egentligen inte orkar är inte lätt, det är en fråga i sig. 

För ska det behöva vara så många som mår dåligt och där det tar väldigt lång tid att få kontakt med sjukvård, och rätt hjälp och behandling. Det är tragiskt som det går till. 

Min man är just nu på sjukhuset, efter förra låga perioden, erbjöd de honom ECT. (Elchocksbehandling). 

Efter den behandlingen kände han sig mycket piggare och blev bara piggare och bättre. Det var så skön känsla att vi antagligen hittat en behandling som fungerar. 

 

 

Läkarna är inne på olika anledningar, sjukdomar. 
Det ena är depressiva perioder och det andra är bipolär. 
Det är en hel vetenskap och alla olika typer som finns av sjukdomarna. 

Efter förra omgångens behandling skulle han dock ha kommit tillbaka till sjukhuset och fått behandling igen ganska tätt inpå.. Men någonstans på vägen tappade de bort remissen så det drog ut på tiden för en ny behandling och på den tiden hann han bli dålig igen och ett nytt bakslag slog till och han hamnade i samma onda spiral.

Det känns tråkigt att han hade kunnat slippa genomlida det om de hade skött sitt jobb bättre. Visst alla är människor men det är så mycket småbrister som kan göra att det handlar om liv eller död för människor. 

Vi har mycket att kämpa med men det ska bli bra. Min man ger inte upp och jag är så stolt över honom varje gång han kommer ur en låg period och vi blir starkare för varje gång. 

 

Jag hade kunnat fortsätta skriva men det får bli ett annat inlägg, det här blev långt nog. 😊 

 Någon som läser som har liknande erfarenhet? 

 

Hoppas ni får en fin dag! 

Kram 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Familj, Livet | Psykisk ohälsa, depression | |
Upp