En ny vända på sjukhus
Lördagkväll och jag sitter i soffan. Känner mig trött men vill inte gå och sova. Jättelogiskt och klokt, kanske inte, men det tar emot när sängen är kall och min kära inte är hemma.
Det är en ny vända för honom på sjukhuset. En depression som suttit i ca. tre veckor och inte vill släppa taget om honom.
Det är inte roligt för min del att åka till jobbet på morgonen och inte veta om han lever när jag kommer hem. Om han börjat må sämre och inte orkat stå emot ångesten.
Även om jag litar på honom och har kontakt med honom om dagarna så känner jag en oro.
Det är det den här sjukdomen är expert på. Att bryta ner människor till dem inte känner igen sig själva att dem inte tycker det finns något kvar att leva för.
Jag är så rädd att det ska hända med min älskling. Min man!
Att han förändrats av sjukdomen och inte är den han var när jag första gången träffade honom gör inte något. Alla förändras och det är inte bara negativt.
Men att han ska tappa bort sig själv så pass att han inte vet vem han är eller vad han har att kämpa för och mot det är rädslan.
Det är en sådan trygghet, när orken till att gå upp inte finns hos honom, att åka in till sjukhuset och han får ett rum på en avdelning med personal som tar ansvar för honom. Det är tryggt både för honom och mig.
Så nu är det ganska tomt och ensamt. Jag får ensam värma upp sängen tills Alma vaknar inatt och gör mig sällskap. Den lilla kroppen med så mycket kärlek och värme.
Det är jobbigt och jag känner mig mer sliten är tidigare. Men det ska bli bra och vi kämpar på. Det är mycket sjukdomen förstör men det vi kommer ha med oss efter denna resa är lärdom för livet. Vi är starka och trygga även om vi är oroliga, ledsna och frustrerade.
Imorgon åker loppan och jag till sjukhuset och hälsar på honom. Det är ju trots allt fars dag! ❤️
Han är snart hemma!❤️❤️❤️