bysektersholm.blogg.se

Jag har fått inse att jag inte mår bra. Kroppen börjar säga ifrån. Det tog några veckor för mig att känna de och innan tanken slog mig att jag måste nog pausa. Jag orkar inte allt längre. Jag måste göra det viktigaste. Ta hand om mig själv så jag orkar ta hand om min familj. Finnas för Alma och min man. Jag har accepterat det. Jag stannar hemma från jobbet ett tag.  Ändå kan jag inte låta bli att ha skuldkänslor.  

Jag trodde jag skulle klara av tempot framöver också. Det har känts ok innan. Det har varit så jobbigt men jag har ändå känt att jag har kontroll. Min man har varit mycket sjuk sen april 2014. Det har varit en berg och dalbana och det har bara varit att hänga med för att inte trilla av. Det har fungerat bra eller bra och bra men kontrollerbart iallafall. Det har varit platta fall och så upp igen. Jag har accepterat de och kört på igen. 

Men nu måste jag bromsa. Hjärtat slår. Huvudet snurrar. Yrsel kommer och går. Svettningar. Frusen. Koncentrationen är inte på topp. Irriterad. Så dåligt tålamod. Andningen sitter i halsen. 

Allt kommer nog ikapp helt enkelt. Jag vill hitta en förklaring på att kroppen säger ifrån just nu. Varför reagerar jag så här?  

Men jag har fått inse att jag måste bromsa. Inte gasa längre som jag gjort en tid. Känns som luften börjat pysa ur ordentligt och stannar jag inte nu medan jag kan då är risken stor att jag får punktering och inte kommer någonstans. 

Det är jag rädd för. Att vakna upp och känna att det är stopp. Det går inte. 

Sånt händer ju. Men antagligen inte mig, sånt händer väl bara andra. 

Min man är fortfarande på sjukhuset. Men det känns ändå bra. Dem har justerat medicin, han får ECT behandling och depressionen har börjat vända. Han kan inte vara någon annanstans när han blir så pass deprimerad. Vården är de enda som kan hjälpa honom då. 

Ovanpå allt finns sorgen! Att min man har bipolär sjukdom och aldrig kommer bli helt fri från den. Jag hoppas så innerligt att det ska bli stabilare och den här berg och dalbanan kan stänga ner för service eller nåt. Att medicinen ska plana ut dem här loparna som kommer helt plötsligt. 

Det är jobbigt helt enkelt att inse att man inte räckte till men också skönt att få släppa garden lite och bara andas. 

Tack för du läste. 

"Alla kämpar med något, något som du inte har en aning om".

Kram Mikaela