Det är inte alltid så lätt
Hej
Då var åter en vecka gången.
En vecka med blandat innehåll. En vecka med mycket tårar, vånda och trötthet. Däremellan jobb, lek och vardag.
Att leva med min man som har psykisk ohälsa har tagit på mina krafter. När han dessutom åkt på de ena efter den andra sjukan sen november känns det. Jag har inte riktigt tålamod längre med det.
Jag har känt mig rätt förstörd och väldigt irriterad.
I början av veckan hade vi ett mindre krig och det var inte bra. Men vi redde ut stormen och kommer bli allt starkare. Det måste vi.
En vän sa att hon är imponerad över hur stark jag är och hur jag orkar.
Men jag känner mer att orkar jag? Hur stark är jag?
Samtidigt som jag gör väl inget speciellt, inget mer än någon annan hade gjort för den man älskar. Står ut och stöttar så gott det går.
Nu ska jag dock ta tag i någon form av stöd för mig. Hade varit skönt att kunna bolla tankar med någon utomstående, proffessionell, person. Det kan inte skada iallafall. Jag ska även helt enkelt tänka mer på att göra saker jag mår bra av och får energi av.
Men något jag funderat på och saknat är vem fångar upp anhöriga till patienter med psykisk sjukdom? Ser det olika ut för kommun till kommun? Det är något jag hade velat luska vidare i.
Jag är iallafall glad för allt jag har och alla nära och kära. Vid jobbiga tillfällen, situationer och kriser i livet påminns man nog lite extra om vad som egentligen är viktigt. De tycker jag iallafall. Det är inte alltid så lätt. Men med nära och kära blir det lättare!
Hoppas ni haft en fin vecka och har en bra helg!
Kram Mikaela